Prorektor Kjell Jonsson

I Umeå universitet 2020: Vision och mål kan man läsa rubriken ”Långsiktighet möjliggör högt risktagande”. Vad kan det betyda? Ja, i forskningens värld kan det till exempel innebära att det kan ta mycket lång tid att få fram goda resultat eller göra viktiga upptäckter. En av mina första lärare i idéhistoria heter Ronny Ambjörnsson. Han har varit allt annat än långsam. Publikationslistan över hans böcker, utgåvor, essäer och artiklar är skrämmande lång. Men inom vissa områden arbetade han mycket långsiktigt. I fjol utkom en bok på 591 sidor med titeln Ellen Key. En europeisk intellektuell. ”Ronny Ambjörnssons biografi är en monumental presentation av en tid och dess idéer”, stod det i ingressen till Svenska Dagbladets recension. Den tjocka boken om Ellen Key hade han jobbat länge med. 1974 disputerade han på avhandlingen Samhällsmodern: Ellen Keys kvinnouppfattning till och med 1896. Den finns enbart i en stencilerad utgåva. De få gånger Ronny sökte en tjänst fick han låna de fåtaliga exemplaren av vänner och kolleger som fortfarande hade boken i sin ägo. Han återkom under de följande åren med artiklar och textutgåvor som kretsade kring denna remarkabla tänkare. Trots att han vandrade på många nya lärdomsstigar var tanken på en ”fullständig” idéhistorisk biografi över denna en gång så inflytelserika kvinna (hon var till och med ”Big in Japan”) levande genom decennierna. Det tog 38 år innan han blev klar!

En annan forskare, inom ett helt annat vetenskapligt fält, är en nobelpristagare i fysiologi eller medicin vid namn Linda B. Buck. 2004 fick hon nobelpriset tillsammans med Richard Axel. De hade i sin forskning gjort upptäckter kring luktsinnet som gjort detta vårt mest svårförklarliga sinne lite mer begripligt. Axel och Buck hade upptäckt att det var en samling av närmare tusen gener som gav upphov till lika många luktreceptorer. Dessa påverkar den s.k. luktbulben i hjärnan som i sin tur skickar informationen vidare till andra delar av hjärnan som kan föras samman till mönster av lukter, så som lukten av avföring när snön smälter eller doften av syren eller smultron. I sin forskning kom hon att modifiera sina teorier och metoder många gånger och hon misslyckades också gång på gång. Men efter sex års försök lyckades hon. Och tillsammans med Axel publicerade hon 1991 en artikel som väckte sensation bland sinnesfysiologer i hela världen.

De framgångar som Axel och Buck hade i sitt arbete med att gräva fram luktsinnets rötter förklaras delvis av deras personliga envishet. Men också av den uppbackning forskarna fick genom det långsiktiga och kraftfulla stödet från Howard Hughes Medical Institute (HHMI). Det skulle ha varit mycket svårt att åstadkomma detta om de ständigt förväntats producera de artiklar som krävdes för att få ytterligare ett nytt forskningsanslag. HHMI kan skryta med att ha fostrat 13 nobelpristagare sedan institutet inrättades 1984!

Jag avslutar nu min treåriga period som prorektor. Men jag fortsätter på ”deltid” i universitetsledningen och återkommer nog med ett blogginlägg då och då. Nu är det också snart semester och jag hoppas vi alla kan få leva långsammare några veckor och gärna ha lite långtråkigt. Det är bra för kreativiteten, sägs det.

Genusstudier bedrivs med stor framgång av forskare vid Umeå universitet. Dessa är verksamma inom i stort sett alla vetenskapliga områden och har ett kraftcentrum i Umeå centrum för genusstudier. Men genus är kontroversiellt. Forskare, lärare och studenter som analyserar och försöker förstå människan, kulturen och samhället utifrån ett genusperspektiv har utsatts för fler hot och större missaktning än andra. Det är ofta män som känner sig hotade när exempelvis genuskodade maktrelationer synliggörs.  Vissa känner sig förnärmade å det egna könets vägnar när forskningen kan visa att våra föreställningar om manligt och kvinnligt genomsyrar och påverkar hur samhället utformas och människor lever sina liv.

Vem som helst har naturligtvis rätt att ifrågasätta betydelsen av ett genusperspektiv inom vetenskapen; eller, för den delen, kritisera genusforskare för visad arrogans och okunskap om biologiska perspektiv. Det är en åsikt. Men det är en helt annan sak att förfölja lärare och studenter med elaka, kränkande, ja, hotande tillmälen. Många kan vittna om trakasserier och nedsättande uttryck förmedlade genom e-post och i sociala medier. När det drabbar personer verksamma inom akademin är det särskilt allvarligt. Genusforskning är en legitim och sanktionerad vetenskaplig inriktning. Om forskare och lärare och studenter inte vågar förmedla resultaten från forskning av rädsla för att förlöjligas eller förföljas, då hotas något fundamentalt i den akademiska världen: friheten. Det gäller såväl friheten att själv välja teorier och metoder och friheten att publicera resultaten av sin forskning. Men när det gäller att bedöma värdet och kvaliteten ska genusforskningen naturligtvis inte bedömas efter några andra måttstockar än de som vanligtvis används inom våra olika vetenskapliga fält.

För en tid sedan blev jag uppringd av en förtvivlad kvinnlig student. Hon mådde dåligt och hade fått möta okvädningsord hon inte trodde sig skulle behöva utstå på ett universitet. Det var uppenbart att hennes feministiska engagemang gjorde att hennes belackare tyckte det var helt i sin ordning att verbalt förödmjuka och förnedra henne. Vi ska ha en fri, öppen och våldsfri kommunikation på ett universitet. När det kommer till hot och förnedrande påhopp har något grundläggande i den akademiska kulturen kränkts. Då hjälper det inte med ursäkter om att tonen blivit brutal genom flitigt skrivande på flashback, facebook eller twitter. Fritt meningsutbyte och idéer och värderingar som bryts är avgörande för att forskning och högre utbildning ska utvecklas, men då krävs en samtalston som respekterar individen och andras åsikter.

1889 publicerade den franske författaren Jules Verne en bok som på svenska kom att hela Upp- och nedvända världen och i en senare utgåva Barbicane & Co. I den berättas historien om Praktiska Nordpolsbolagets planer. Bolaget tänker sig att genom att rucka på jordaxeln kunna förändra klimatet vid nordpolen så att det blir möjligt att exploatera de kolfyndigheter man tror finns norr om 84:e breddgraden. Om vi byter ut dåtidens ”svarta guld” – kolet – mot dagens olja och gas har Jules Verne något att säga även om vår tid. De arktiska områdena är allt mer intressanta för många länder och stora företag. Ryssland, Norge, USA, Kanada och Danmark har alla krav på områden i de arktiska regionerna. Detta hänger intimt samman med klimatförändringarna som kan ändra förutsättningarna för transporter, fiske, råvaruutvinning och militära strategier. Den globala uppvärmningen som smälter isen gör att oljebolag nu vill borra efter fossila bränslen. Mot detta har miljöaktivister och forskare varit kritiska. Man varnar särskilt för oljeborrning i vatten med is, eftersom det inte finns några kända oljesaneringsmetoder i en sådan miljö.

Arktis har också blivit allt viktigare för vetenskapen. Det gäller forskning om allt från klimatförändringar till livsvillkoren för ursprungsbefolkningar. Det är också stor bredd på den forskning som är relaterad till Arktis vid Umeå universitet. Genom etableringen av Arcum (Arktiskt centrum vid Umeå universitet) finns nu förutsättningar att synliggöra den mångfacetterade forskningen som bedrivs kring nordliga frågor. Det gäller forskning om effekten av miljö- och klimatförändringar, om hälsa och risker och inte minst forskning om den livsmiljö som berör de runt 4 miljoner människorna i Arktis.

Att detta är en forskning som kan vara kontroversiell visar inte minst den debatt om publicering av forskningsresultat i USA och Kanada som uppmärksammats i både dagspress och vetenskapliga tidskrifter. Medan USA under Obama tycks välkomna en öppen relation mellan forskare och journalister, har utvecklingen gått åt motsatt håll i Kanada. Polar- och klimatforskare har uppmanats att säga ifrån sig rätten till sina forskningsresultat. Kanadensiska myndigheter har hindrat forskarna att kommunicera direkt med pressen. Istället kräver man att all kontakt ska ske via myndigheternas pressavdelningar som ska ge tillstånd för intervjuer och de kräver också att få vara representerade när forskarna intervjuas. Det finns också exempel på att forskare inte ens tillåtits tala fritt om forskning som redan publicerats.

Ibland kan man undra över vad som betraktas som så politiskt känsligt. Varför geovetaren Scott Dallmores upptäckter av en gigantisk översvämning i norra Kanada för 13000 år sedan skulle vara politiskt kontroversiell framstår som en gåta – men kanske det ända har något med gas och olja att göra? Ja, Arktis är ett ”hett” område. Men för att vi ska kunna öka våra kunskaper och bidra till en hållbar utveckling krävs att forskningen är fri och att resultaten fritt kan kommuniceras till allmänheten.

Allt ska gå fort i dagens högre utbildning. ”Tre års högskolestudier borde räcka för de flesta”, skriver nationalekonomen. Det sägs att man inte ska bli överutbildad, för då ”matchar” inte ens faktiska utbildning det framtida yrket. Och i Svenska Dagbladet har man kunnat läsa att vi fått en högskolebubbla som ska punkteras med korta och effektiva yrkesprogram. Detta är exempel på ett tydligt instrumentellt perspektiv på det lärande som pågår på våra universitet och högskolor och det presenteras av både forskare, politiker och företrädare för näringslivet. Men det finns andra perspektiv på högre utbildning som vi ständigt bör hålla levande.

Ett sådant perspektiv brukar vi kalla bildning. Litteraturen om detta honnörsord är magnifik. Bara de senaste åren kan vi lägga märke till svenska boktitlar så som Bildning och demokrati, Medborgerlig bildning, Bildning för alla, Svenska bildningstraditioner, Bildningsresan, Mellan bildning och utbildning, Humanvetenskap och bildning för morgondagen och Lärande och bildning i en globaliserad tid. Men ju fler böcker som skrivs desto mindre tid för bildning tycks det finnas. Det liknar förhållandet mellan antalet kokböcker och den tid som nutidsmänniskan ägnar åt matlagning.

Att definiera ”bildning” kan vara lika svårt som att ha en klar uppfattning om vad som är ”kultur”. Det bildningsideal som formades i det tidiga 1800-talet, och som också skulle vara universitetets ideal, handlade rätt mycket om personlighetsutveckling, men med förankring i tradition och kunskap. På universitetet skulle man också ”förverkliga sig själv” – lära för livet och inte enbart för näringslivet. Bildning har ofta förknippats med humaniora och kulturvetenskaper. Den ska lära oss att förstå människan som kulturvarelse och placera in kunskapen i ett större etiskt och filosofiskt sammanhang. Innehållet i detta bildningsprogram var ofta historiskt och filosofiskt med en inriktning på en förståelse av mänsklighetens kanoniserade kulturskapelser. Men vad som ska få ingå i honnörsordet bildning är inte givet. Det breda utbildningsprogram som mötte veteranerna från andra världskriget som fick börja studera på Harvard handlade också om bildning, men då var det den naturvetenskapliga bildningen som stod i centrum. Så, det viktigaste med att hävda ett bildningsperspektiv även i högre utbildning är nog inte vad det ämnesmässigt innehåller.

Bildning kan sägas handla om att utveckla en förmåga att tänka, tolka och värdera; om att förstå vår tid och omvärld, och oss själva, i ett större sammanhang. Det kan göra oss inte bara utbildade och kompetenta, utan också lite klokare. Tolkad på det sättet bör vi bereda plats för bildning i alla våra kurser och utbildningsprogram. ”Bildning är det som finns kvar när du glömt vad du lärt dig”, skrev en gång Ellen Key. Det finns också ett fult begrepp för detta: generiska kompetenser.

I fjol uppmärksammades på många håll att det hade gått 50 år sedan en modern klassiker publicerades. Boken i fråga var skriven av den amerikanske fysikern, vetenskapshistorikern och filosofen Thomas Kuhn och hade titeln The Structure of Scientific Revolutions. Det är betydligt färre som hört talas om författaren eller läst boken än de som influerats av idéerna. I boken presenterades nämligen begreppet ”paradigmskifte”. Det har senare kommit i bruk i alla möjliga och, det behöver nog också sägas, omöjliga sammanhang. En sökning på Google ger mer än 1 miljon träffar och skriver vi på engelska – ”paradigm shift” – tiodubblas antalet träffar. Just begreppet paradigmskifte lär förekomma i närmare 20.000 böcker. Tala om en vetenskaplig idé som fått genomslag.

Thomas Kuhn var fysiker och hade 1949 disputerat i ämnet. Men ganska snart engagerades han av Harvards reforminriktade rektor James Bryant Conant att undervisa i en kurs i naturvetenskap för icke-naturvetare, primärt de veteraner från andra världskriget som nu även fick tillträde till det prestigefyllda universitetet genom den s.k. G.I. Bill.  Under sin undervisning om naturvetenskapens tidiga historia började han ifrågasätta den dominerande uppfattningen, att naturvetenskapen utvecklades genom kumulativa framsteg. ”Det var James B. Conant, då rektor för Harvarduniversitetet, som först introducerade mig i vetenskapshistorien och därigenom initierade förändringen i min uppfattning om det vetenskapliga framåtskridandets natur”, skriver Kuhn i förordet till sin berömda bok. Han kom att byta akademisk bana och lämnade fysiken till förmån för vetenskapshistoria och filosofi och han kom att formulera nya teorier om naturvetenskapens ”natur”. Hans teorier kom att brukas inom en rad humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner och presentera en ny uppfattning om hur naturvetenskap förändras över tiden, där ”normala” och ”revolutionära” faser avlöser varandra. Teoriernas tillkomsthistoria illustrerar också hur erfarenheter och kunskaper från en ny utbildning kan påverka forskningen.

Kuhns kurs var en del av Conants skötebarn ”the General Education in Science curriculum”. Studenterna förväntades inta ledande positioner i det amerikanska samhälle som efter kriget radikalt hade förändrats genom den moderna naturvetenskapen; inte minst genom den fysik som skapat atombomben. Det var nödvändigt, menade Conant, att ledare på alla nivåer i samhället hade kunskaper om naturvetenskap, men inte nödvändigtvis kunna utöva naturvetenskap. Det tycker jag fortfarande är en aktuell fråga, som också bör aktualiseras i en diskussion om bildning och om vilka allmänna, s.k. generiska, kompetenser vi anser att universitetsstudier bör innehålla. Men det får jag återkomma till i en annan blogg.

Ett stort universitet liknar mer en stad än en fabrik. Här myllrar av aktiviteter och i laboratorier, föreläsningssalar, seminarierum, bibliotek, kaféer och datasalar finns människor från jordens alla hörn och med skilda bakgrunder och förutsättningar. Detta blir mycket påtagligt under höstterminens första veckor, då alla studenter strömmar till. Universitetet liknar också en stad i så motto att här saknas parkeringsplatser, påpekade universitetshistorikern Sheldon Rothblatt lite ironiskt en gång.

Universitetet har tre uppgifter, men tusen olika sätt att bedriva forskning, undervisning och samverkan. Det är det stora universitetets styrka. Det är också dynamiken, mångfalden och självständigheten som förklarar framgången för de amerikanska universitet som toppar världens alla rankinglistor – och så pengarna förstås. DN-skribenten Henrik Berggren uttryckte det på ett bra sätt: ”Naturligtvis är lönerna ett lockbete. Men det handlar lika mycket om en stimulerande miljö där det finns intressanta intellektuella från alla fält, beundrande och intresserade studenter, ett brett kulturutbud och kanske framför allt en miljö som bejakar nyfikenhet och kreativitet.”

Men de offentligt finansierade universiteteten är också skattefinansierade myndigheter. Medborgare brukar kräva valuta för skattekronorna. Det gör att vi också mäts och vägs i en omfattning som aldrig tidigare. Om mätandet och vägandet blir för enkelspårigt riskerar det som stimulerar till hög kvalitet i verksamheten att undergrävas. Låt mig bara ta ett exempel – internationell publicering i högt rankade tidskrifter. Det är naturligtvis ingen som invänder mot att forskning och forskningsresultat ska bedrivas och spridas på en internationell arena.  Det bör uppmuntras och belönas. Men om all energi och alla stimulanser baseras på detta riskerar vi ”anglo-amerikanisering” och en allt för långt gående specialisering.

Ensidigheten kan också ske på bekostnad av delaktighet, reflektion och kunskap som är relaterade till vårt eget samhälle och kultur. Många ”internationella” vetenskapliga tidskrifter är mycket specialiserade och om vi endast inriktar oss på dessa hotar ensidighet och likriktning eller, som medieforskaren Ulla Carlsson uttryckte det för flera år sedan, ”’balkanisering’ och splittrade forskningsfält som resultat”. Och hon fortsatte: ”En långt gången specialisering riskerar att bli ofruktbar på grund av brist på impulser och förmåga att formulera nya problemställningar av relevans.”

Om vi bara väger och mäter i en dimension riskerar det som skulle kunna vara en dynamisk och kreativ stad att bli en fabrik.

PS Det är inget fel på fabriker i sig. De producerar, när de är som bäst, saker på ett effektivt och hållbart sätt. DS

Universitet är både djupt förankrade i historien och traditionen och utsatta för nuets påfund och krav. Så har det nästan alltid varit. De västerländska universiteten har varit allt från regelrätta institutioner för yrkesutbildning till uppfostringsanstalter för överklassens pojkar – in loco parentis. I en tid som vår ses universitetet primärt som en ekonomisk investering i yrkeskunskap, innovations- och konkurrensförmåga. Det behöver inte vara fel, men det är inte det som utgör vårt existensberättigande.

Den 345:e rektorn för universitetet i Cambridge, Sir Leszek Borysiewicz, har skrivit rätt klokt om detta med universitetens roll i ekonomiska sammanhang. Han påpekar att universiteten i dag bidrar till den ekonomiska utvecklingen på en rad områden. Vi utbildar framtidens arbetskraft och avknoppar företag, vi forskar åt stat och industri och gör upptäckter och innovationer som kommer till nytta i offentlig verksamhet och i näringslivet. Men, skriver Cambridgerektorn, universitetens bidrag till ekonomin är betydelsefull just för att det inte är ett av våra primära mål. Ekonomisk produktivitet är en biprodukt av utbildning och forskning, som vi ägnar oss åt av helt andra orsaker.

Vår viktigaste uppgift är att söka och förmedla kunskap och förse unga människor med förmågan att vara kritiskt tänkande individer och medborgare; människor med egenskaper. Det är universitetets sätt att tjäna samhället. Eftersom universitetet bör vara en miljö som härbärgerar all slags forskning, har det också förutsättningar att integrera kunskap från många källor och discipliner. Det är den akademiska bredden, öppenheten mot samhället, forskningsbaserad undervisning och fritt kunskapssökande som gör universitetet till en unik och framgångsrik organisation. Om denna verksamhet som en bieffekt skapar ekonomisk utveckling är det inte helt fel.

Vad förenar Charles Darwin, Alfred Kinsey och Thomas Kuhn? (Ja, de var alla män.) Den förste var den moderna biologins grundare, den andre inflytelserik utforskare av människans sexualitet och den tredje, en av vår tids mest uppmärksammade vetenskapsfilosofer och vetenskapshistoriker. Men bortsett från att de var av manligt kön har herrarna det gemensamt att ingen fick ett ”jobb” inom den ”bransch” som de var utbildade för. Darwin misslyckades i sina medicinstudier och tog en examen som ”bachelor of art”, en slags humanistisk grundexamen; Kinsey var entomolog, insektsforskare, och Kuhn var utbildad och disputerad fysiker.

Jag kom att tänka på Charles, Alfred och Thomas när jag läste medierapporteringen kring Högskolekvalitet, som produceras varje år av Svenskt Näringsliv. Här blir högre utbildning reducerad till yrkesutbildning och det som ”drabbade” Charles, Alfred och Thomas ses som ett matchningsproblem.  I SACO-rapporten Vad är lagom? kan man läsa om något som kallas ”överutbildning”. Detta bör man absolut undvika. Detta ”slöseri” med kunskaper definieras som ”faktisk utbildning utöver vad som krävs för ett yrke eller en arbetsuppgift”. Det framstår som om dagens yrkesliv vore helt statiskt, individerna helt identiska med sin yrkesutbildning och framtiden förutsägbar till 100 procent.

Visst ska universitet och högskolor bedriva utbildning som ger studenterna kunskaper och kompetenser som kan leda till kvalificerade jobb. Men universitetsstudier bör också ge något mer än förberedelser för en specifik yrkeskarriär. Ja, det kanske till och med är så att om vi hade ett ”jobbperspektiv” så skulle vi satsa mer på bredd och bildning i program och kurser? Även arbetsgivare efterfrågar analytisk förmåga, kritisk reflektion, kunskaper om skilda kulturer, kommunikationsförmåga, förmåga att syntetisera, etisk kompetens och förmåga att sätta sig in i andra människors situation.

Detta tycker jag formulerades på ett bra sätt i en oväntad källa: Dagens Industri (17/4 2012). I sin krönika skriver Maria Borelius: ”…om vi alla kan samma saker och säger samma saker händer mindre än om vi kan olika saker. Det blir speciellt viktigt i ett föränderligt kunskapssamhälle, där få av oss slutar yrkesmässigt där vi började.” Och hon exemplifierar med filosofen som leder ett medieföretag, fysikern som skapar ”unik reklam” och bankchefen som läst matematik och politik. Vilket kön de har framgår inte av hennes krönika.

Som vanligt anländer lördagens Dagens Nyheter med sin avdelning ”Boklördag”. Men det är inte vilka böcker som helst som vi informeras om; det är nästan alltid skönlitteratur. Förutom i en krönika och i en pytteliten notis ryms här inte några som helst texter om den mycket rika utgivningen av det som brukar kallas facklitteratur. Bevakningen av svensk bokutgivning är överlag undermålig i dagspressen, men när det gäller facklitteratur börjar den bli obefintlig. Det är, som författaren Lena Andersson skrev om en annonskampanj för Svenska kyrkan, mycket ”fluff och puff, ludd och sudd, mjukt och skönt”. Däremot mer sällan vetenskap, fakta, analys och djuplodande kritik. Jag tycker detta är bekymmersamt ur flera perspektiv. Allmänheten nås inte av viktiga böcker och samhälls- och kulturdebatten de ingår i riskerar att tunnas ut. Det blir svårare att vara en välinformerad medborgare.

Men fackbokens marginalisering är också olycklig ur ett universitetsperspektiv. Facklitteratur och populärvetenskap är redskap för att hålla dialogen mellan forskningen och den svenska allmänheten levande. Det gäller i synnerhet för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, som ofta behandlar just svenska förhållanden, men det gäller också för naturvetenskap, teknik och medicin. Som jag tidigare varit inne på i den här bloggen, är det viktigt att, som Albert Einstein sa, vetenskapen också finns ”på torget”.

Att kommunicera forskningsresultat, kunskap och vetenskaplig verksamhet är en fråga om demokrati. ”Om man fått en utbildning på skattebetalarnas bekostnad, så skulle man föra ut vetenskapen.” Så resonerade mina gamla lärare, idéhistorikerna Gunnar Eriksson och Ronny Amjörnsson. Det kan vi läsa i en intervju i Aktum. Det är också nödvändigt om vi vill att resultaten från forskningen ska bidra till att utveckla och förändra. Facklitteraturen är en central komponent i all forskningskommunikation och en viktig publiceringsform för många vetenskapsområden. När vi inte längre har seriös information om och kritisk diskussion kring fackböckerna blir både det akademiska och det offentliga samtalet fattigare.

Om bevakning av facklitteraturen är svag är utgivningen desto mer omfattande. Den här beskrivna situationen har fått ett antal forskare och skribenter att starta en tidskrift som bara innehåller recensioner av svensk facklitteratur. Det första numret av Respons har nu kommit ut, men det tänker jag inte recensera. Jag kan bara konstatera att tidskriften har en imponerande samling professorer i sitt redaktionsråd och att jag fått några välgrundade tips på böcker jag inte visste fanns.

Vetenskapen är beroende av samhällets och medborgarnas tillit. Det handlar såväl om förtroende för forskning som verksamhet, för forskare och lärare som yrkesgrupp och för universitetet som institution. Allmänheten fortsätter att ha mycket stort förtroende för universitet och högskolor. Vi är faktiskt den ”samhällsinstitution” som allmänheten litar mest på. Men man har ännu större förtroende för Sveriges Radio, SVT och IKEA. Förtroendet för universitet och högskolor har dock minskat sedan toppåret 2003.

Människors förtroende för forskningen har också minskat något. Det gäller för alla vetenskapsområden. Fortfarande ligger medicin på ”förtroendetoppen”, medan humaniora och utbildningsvetenskap delar jumboplatsen. Samtidigt är det i relation till medicinsk forskning som vi kan avläsa de största förtroendeförlusterna. Sören Holmberg och Lennart Weibull summerar resultaten i skriften Vetenskapen i samhället: ”Under de senaste tio åren har svensk forskning långsamt men säkert tappat i förtroende hos allmänheten. Inte mycket, men dock tappat.”

Samtidigt är det slående hur snabbt just förtroendet för forskarna som yrkesgrupp kan förändras. När SOM-institutet började sina mätningar år 2003 hade 67 procent av svenskarna mycket stort eller ganska stort förtroende för forskare. År 2010 var andelen nere i 52 procent. Nedgången är särskilt tydlig under senare år. Men det vänder snabbt. I en färsk mätning från senhösten 2011 visar det sig att förtroendet för forskare vid universitet och högskolor nu går upp igen.

Det finns naturligtvis många orsaker till varför attityderna till forskare fluktuerar, som de gör. Vid den tidpunkt då man genomfört attitydmätningen kan negativa eller positiva rapporter i medierna spela stor roll. Det kan handla om forskningsfusk och tveksamma larmrapporter eller nyheter om de fantastiska prestationerna bakom årets nobelpristagare. Men det är en sak som uppmärksammats allt mer och det är alla svagt underbyggda löften och förutsägelser som ibland ackompanjerar vetenskapliga upptäckter och resultat. Genom den moderna biomedicinen är cancerns gåta snart löst och nästa alla våra plågsamma sjukdomar har botats genom nya mediciner. Om bara några år kommer fysiker och kemister att förse oss med outsinlig energi som inte skadar miljön. Nej, vetenskapssamhället bör inte ägna sig åt allt för överdrivna löften. De är enbart pinsamma eller, i värsta fall, skadar de vetenskapens auktoritet och allmänhetens förtroende eroderar. Att vara försiktig med löften kan väl vara ett modest nyårslöfte.