Prorektor Kjell Jonsson

Universitet är både djupt förankrade i historien och traditionen och utsatta för nuets påfund och krav. Så har det nästan alltid varit. De västerländska universiteten har varit allt från regelrätta institutioner för yrkesutbildning till uppfostringsanstalter för överklassens pojkar – in loco parentis. I en tid som vår ses universitetet primärt som en ekonomisk investering i yrkeskunskap, innovations- och konkurrensförmåga. Det behöver inte vara fel, men det är inte det som utgör vårt existensberättigande.

Den 345:e rektorn för universitetet i Cambridge, Sir Leszek Borysiewicz, har skrivit rätt klokt om detta med universitetens roll i ekonomiska sammanhang. Han påpekar att universiteten i dag bidrar till den ekonomiska utvecklingen på en rad områden. Vi utbildar framtidens arbetskraft och avknoppar företag, vi forskar åt stat och industri och gör upptäckter och innovationer som kommer till nytta i offentlig verksamhet och i näringslivet. Men, skriver Cambridgerektorn, universitetens bidrag till ekonomin är betydelsefull just för att det inte är ett av våra primära mål. Ekonomisk produktivitet är en biprodukt av utbildning och forskning, som vi ägnar oss åt av helt andra orsaker.

Vår viktigaste uppgift är att söka och förmedla kunskap och förse unga människor med förmågan att vara kritiskt tänkande individer och medborgare; människor med egenskaper. Det är universitetets sätt att tjäna samhället. Eftersom universitetet bör vara en miljö som härbärgerar all slags forskning, har det också förutsättningar att integrera kunskap från många källor och discipliner. Det är den akademiska bredden, öppenheten mot samhället, forskningsbaserad undervisning och fritt kunskapssökande som gör universitetet till en unik och framgångsrik organisation. Om denna verksamhet som en bieffekt skapar ekonomisk utveckling är det inte helt fel.

Vad förenar Charles Darwin, Alfred Kinsey och Thomas Kuhn? (Ja, de var alla män.) Den förste var den moderna biologins grundare, den andre inflytelserik utforskare av människans sexualitet och den tredje, en av vår tids mest uppmärksammade vetenskapsfilosofer och vetenskapshistoriker. Men bortsett från att de var av manligt kön har herrarna det gemensamt att ingen fick ett ”jobb” inom den ”bransch” som de var utbildade för. Darwin misslyckades i sina medicinstudier och tog en examen som ”bachelor of art”, en slags humanistisk grundexamen; Kinsey var entomolog, insektsforskare, och Kuhn var utbildad och disputerad fysiker.

Jag kom att tänka på Charles, Alfred och Thomas när jag läste medierapporteringen kring Högskolekvalitet, som produceras varje år av Svenskt Näringsliv. Här blir högre utbildning reducerad till yrkesutbildning och det som ”drabbade” Charles, Alfred och Thomas ses som ett matchningsproblem.  I SACO-rapporten Vad är lagom? kan man läsa om något som kallas ”överutbildning”. Detta bör man absolut undvika. Detta ”slöseri” med kunskaper definieras som ”faktisk utbildning utöver vad som krävs för ett yrke eller en arbetsuppgift”. Det framstår som om dagens yrkesliv vore helt statiskt, individerna helt identiska med sin yrkesutbildning och framtiden förutsägbar till 100 procent.

Visst ska universitet och högskolor bedriva utbildning som ger studenterna kunskaper och kompetenser som kan leda till kvalificerade jobb. Men universitetsstudier bör också ge något mer än förberedelser för en specifik yrkeskarriär. Ja, det kanske till och med är så att om vi hade ett ”jobbperspektiv” så skulle vi satsa mer på bredd och bildning i program och kurser? Även arbetsgivare efterfrågar analytisk förmåga, kritisk reflektion, kunskaper om skilda kulturer, kommunikationsförmåga, förmåga att syntetisera, etisk kompetens och förmåga att sätta sig in i andra människors situation.

Detta tycker jag formulerades på ett bra sätt i en oväntad källa: Dagens Industri (17/4 2012). I sin krönika skriver Maria Borelius: ”…om vi alla kan samma saker och säger samma saker händer mindre än om vi kan olika saker. Det blir speciellt viktigt i ett föränderligt kunskapssamhälle, där få av oss slutar yrkesmässigt där vi började.” Och hon exemplifierar med filosofen som leder ett medieföretag, fysikern som skapar ”unik reklam” och bankchefen som läst matematik och politik. Vilket kön de har framgår inte av hennes krönika.

Som vanligt anländer lördagens Dagens Nyheter med sin avdelning ”Boklördag”. Men det är inte vilka böcker som helst som vi informeras om; det är nästan alltid skönlitteratur. Förutom i en krönika och i en pytteliten notis ryms här inte några som helst texter om den mycket rika utgivningen av det som brukar kallas facklitteratur. Bevakningen av svensk bokutgivning är överlag undermålig i dagspressen, men när det gäller facklitteratur börjar den bli obefintlig. Det är, som författaren Lena Andersson skrev om en annonskampanj för Svenska kyrkan, mycket ”fluff och puff, ludd och sudd, mjukt och skönt”. Däremot mer sällan vetenskap, fakta, analys och djuplodande kritik. Jag tycker detta är bekymmersamt ur flera perspektiv. Allmänheten nås inte av viktiga böcker och samhälls- och kulturdebatten de ingår i riskerar att tunnas ut. Det blir svårare att vara en välinformerad medborgare.

Men fackbokens marginalisering är också olycklig ur ett universitetsperspektiv. Facklitteratur och populärvetenskap är redskap för att hålla dialogen mellan forskningen och den svenska allmänheten levande. Det gäller i synnerhet för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, som ofta behandlar just svenska förhållanden, men det gäller också för naturvetenskap, teknik och medicin. Som jag tidigare varit inne på i den här bloggen, är det viktigt att, som Albert Einstein sa, vetenskapen också finns ”på torget”.

Att kommunicera forskningsresultat, kunskap och vetenskaplig verksamhet är en fråga om demokrati. ”Om man fått en utbildning på skattebetalarnas bekostnad, så skulle man föra ut vetenskapen.” Så resonerade mina gamla lärare, idéhistorikerna Gunnar Eriksson och Ronny Amjörnsson. Det kan vi läsa i en intervju i Aktum. Det är också nödvändigt om vi vill att resultaten från forskningen ska bidra till att utveckla och förändra. Facklitteraturen är en central komponent i all forskningskommunikation och en viktig publiceringsform för många vetenskapsområden. När vi inte längre har seriös information om och kritisk diskussion kring fackböckerna blir både det akademiska och det offentliga samtalet fattigare.

Om bevakning av facklitteraturen är svag är utgivningen desto mer omfattande. Den här beskrivna situationen har fått ett antal forskare och skribenter att starta en tidskrift som bara innehåller recensioner av svensk facklitteratur. Det första numret av Respons har nu kommit ut, men det tänker jag inte recensera. Jag kan bara konstatera att tidskriften har en imponerande samling professorer i sitt redaktionsråd och att jag fått några välgrundade tips på böcker jag inte visste fanns.

Vetenskapen är beroende av samhällets och medborgarnas tillit. Det handlar såväl om förtroende för forskning som verksamhet, för forskare och lärare som yrkesgrupp och för universitetet som institution. Allmänheten fortsätter att ha mycket stort förtroende för universitet och högskolor. Vi är faktiskt den ”samhällsinstitution” som allmänheten litar mest på. Men man har ännu större förtroende för Sveriges Radio, SVT och IKEA. Förtroendet för universitet och högskolor har dock minskat sedan toppåret 2003.

Människors förtroende för forskningen har också minskat något. Det gäller för alla vetenskapsområden. Fortfarande ligger medicin på ”förtroendetoppen”, medan humaniora och utbildningsvetenskap delar jumboplatsen. Samtidigt är det i relation till medicinsk forskning som vi kan avläsa de största förtroendeförlusterna. Sören Holmberg och Lennart Weibull summerar resultaten i skriften Vetenskapen i samhället: ”Under de senaste tio åren har svensk forskning långsamt men säkert tappat i förtroende hos allmänheten. Inte mycket, men dock tappat.”

Samtidigt är det slående hur snabbt just förtroendet för forskarna som yrkesgrupp kan förändras. När SOM-institutet började sina mätningar år 2003 hade 67 procent av svenskarna mycket stort eller ganska stort förtroende för forskare. År 2010 var andelen nere i 52 procent. Nedgången är särskilt tydlig under senare år. Men det vänder snabbt. I en färsk mätning från senhösten 2011 visar det sig att förtroendet för forskare vid universitet och högskolor nu går upp igen.

Det finns naturligtvis många orsaker till varför attityderna till forskare fluktuerar, som de gör. Vid den tidpunkt då man genomfört attitydmätningen kan negativa eller positiva rapporter i medierna spela stor roll. Det kan handla om forskningsfusk och tveksamma larmrapporter eller nyheter om de fantastiska prestationerna bakom årets nobelpristagare. Men det är en sak som uppmärksammats allt mer och det är alla svagt underbyggda löften och förutsägelser som ibland ackompanjerar vetenskapliga upptäckter och resultat. Genom den moderna biomedicinen är cancerns gåta snart löst och nästa alla våra plågsamma sjukdomar har botats genom nya mediciner. Om bara några år kommer fysiker och kemister att förse oss med outsinlig energi som inte skadar miljön. Nej, vetenskapssamhället bör inte ägna sig åt allt för överdrivna löften. De är enbart pinsamma eller, i värsta fall, skadar de vetenskapens auktoritet och allmänhetens förtroende eroderar. Att vara försiktig med löften kan väl vara ett modest nyårslöfte.

Jag läste för ett tag sedan att det svenska, manliga, fotbollslandslaget förbättrat sin position i fotbollens världsranking. Det lär vara den rätt sensationella vinsten mot Holland i EM-kvalet som var den riktigt viktiga orsaken till att Sverige klättrade upp elva platser. Det är ju inte bara fotbollslag som rankas; så gör också universitet. Inom vissa uppmärksammade universitetsrankingar över ”bäst i världen” är det lite grann som i fotboll. Skulle Umeå universitet få en enda oväntad nobelpristagare, då skulle vi inte bara klättra elva platser…

Alla känner till att många humanistiska, samhällsvetenskapliga och även teknikvetenskapliga ämnen missgynnas i rankingar som vilar tungt mot publiceringar och citeringar. De hämtar nämligen sina uppgifter från databaser som saknar monografier, bokkapitel och, ofta, konferensrapporter. I KVA-rapporten Universitetsranking och bibliometriska mätningar kan man läsa: ”De bibliometriska mätningarna har också resulterat i att antalet författare per artikel har ökat explosionsartat (fenomenet har till och med fått det sjukdomsklingande namnet polyauthoritis) och det har också skapat veritabla syndikat av ömsesidiga citeringslöften.”

Umeå universitet brukar placeras någonstans mellan platserna 300 och 200 i olika internationella rankinglistor. Det lär finnas runt 17.500 universitet i världen – så varför ska vi bry oss om dessa mätningar? Vi har knappast något att skämmas för. Men nu är det så att 76% av universitetens rektorer tycker att ranking är viktigt – åtminstone i USA. Dessutom har 68% av dessa gjort strategiska val för att förbättra just rankningresultaten och inte primärt utbildningens och forskningens kvalitet. Om detta bara handlar om att institutioner, bibliotek, forskare och andra ser till att rapportera korrekt är det väl helt i sin ordning (och vissa är väldigt ambitiösa på det här området). Däremot kan det inte vara bra för mångfald och variationsrikedom om alla försöker efterlikna Caltech eller Harvard. Risken finns då att inte bara universitet, utan också forskare anpassar sig till att befinna sig inom det mätbara och anpassade, i stället för att utveckla sin självständighet och individuella briljans.

Antagligen måste vi lära oss att leva i en värld av universitetsrankingar, men för den skull inte okritiskt se de högt placerade universiteten som ledstjärnor. Och kanske får vi i framtiden se en mångfald av rankingar, som använder sig av flera olika slags synliga kriterier och som beaktar skilda vetenskapsområdens särart.

Den sista meningen i Högskolelagens 1 kap. 2§ är rätt tydlig: ”I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.”

Ja, så står det i lagen. Men det finns ingen anledning att hymla. Det här är en lagparagraf som vi inte följer till punkt och pricka och det är inte alltid den vägleder undervisning och forskning. Detta behöver dock sägas med viss reservation. Lagens efterlevnad varierar mycket mellan lärosäten, vetenskaps- och ämnesområden och, vilket är rimligt, mellan individer. Det finns påtryckargrupper. Föreningen Vetenskap & Allmänhet (V&A) har under de senaste tio åren envetet arbetet för att främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och forskare. I en lång rad sammanhang har man påtalat att uppgiften är lågt prioriterad, inte integreras i utbildning och forskning och att samhällsengagemang inte ”lönar sig” för vare sig lärosäte eller enskilda forskare.

Nyligen presenterade V&A – utifrån en internationell genomgång – en rad förslag på ”samverkansindikatorer” som grund för resurstilldelning. Förslagen ses som ett bidrag till Anders Flodströms utredning om den statliga forskningsfinansieringen. Listan är omfattande och där finns kloka överväganden. Men med tanke på hur den pedagogiska meriteringen viktas i nuvarande system finns knappast anledning att vara alltför optimistisk eller ens orolig, om man nu skulle frukta nya indikatorer.

Trots att incitament många gånger saknas för samverkansuppgifterna forskningsinformation och nyttiggörande, görs det mycket som är bra. I fredags genomfördes exempelvis Forskarfredag över hela Europa. I Umeå fick allmänheten möta engagerade forskare på oväntade platser. Häromdagen fick jag och forskningsrektor Marianne Sommarin en presentation av KOMIN – Kompetenscentrum för inomhusmiljö och hälsa. Utifrån framstående forskning ger man råd, ordnar utbildningar och svarar på frågor. KOMIN är ett utmärkt exempel på vad ”nyttiggörande” av forskning kan innebära i praktiken. Mycket av detta finns presenterat på deras välgjorda hemsida. Ett annat exempel är den mycket levande forskarblogg som SLU driver. Här hoppar forskarna oförskräckt rätt in i debatter om framförallt miljöfrågor och griper in i det medierna uppmärksammar. Och man hoppas locka ännu fler forskare genom att bjuda in till bloggverkstad. Riktiga forskare bloggar!

Bloggar borde passa som följetonger. Därför börjar jag där jag slutade innan semestern, med humaniora.

Rubriken till det här ”avsnittet” pryder en artikel i den norska tidskriften Forskningspolitikk, 2011:2. Artikeln är författad av två professorer vid Kungl. Tekniska Högskolan: Anders Ekström och Sverker Sörlin. Till skillnad från mycket av det som skrevs om humaniora i anslutning till sommarrapporten från Svenskt näringsliv, formuleras här en analys och ett budskap som är värt att lyssna till. Bakgrunden till artikeln är några undersökningar som studerat humanisternas villkor och ställning i ett brett och långsiktigt perspektiv. Man har velat komma bort från nostalgi och allmänt tyckande. Det var inte alls bättre förr, visar undersökningarna. Både kvantitativt och oftast också kvalitativt har dagens humanister ingen anledning till överdriven beundran av tidigare generationer. Däremot visar undersökningarna att humanistiska insatser belönas dåligt. Humanister har exempelvis sämre villkor på arbetsmarknaden än andra grupper med doktorsexamen. Motsatsen gäller nog humanisternas roll inom opinionsbildningen, där kan de ibland vara tongivande, trots – ”eller kanske tack vare?” – sin svaga identitet.

Ekström och Sörlin skriver att resultaten från deras undersökningar kan sammanfattas ”som ett storskaligt exempel på den klassiska formeln för social utstötning: blame the victim!”. Det är ert eget fel, kära humanister. Gör nått! Ett humanistiskt görande är inte alltid så lätt när forskningspolitiken i hög grad handlar om tillväxt och innovation (i sig inte fel). Frågor om andra viktiga värden, så som tolerans och minne, om önskvärda kultur- och samhällsförhållanden, försvinner lätt i det nuvarande forskningspolitiska paradigmet. Men för att humanisterna ska få en viktigare roll krävs också förändringar, inte minst av humanisternas egna utbildningar. Humanisterna har inte utnyttjat sin numerär och forskningskvalitet till några riktigt omvälvande och nyskapande utbildningar. Ekström och Sörlin påpekar att man år 2011 inom humaniora kan studera ända upp till forskarnivå ”utan en enda kontakt med det samhälle man ingår i”. Här finns outnyttjad potential!

Hur man än vrider och vänder på saken, så tycks humanisternas marginalisering vara reell och strukturell. Det finns helt enkelt ingen formulerad samhällsroll eller forskningspolitik för humaniora. Forskning inom andra områden ska leda till något. Humanioras samhälleliga eller kulturella effekter nämns överhuvudtaget inte. Detta var särskilt tydligt i den senaste forskningspropositionen, Ett lyft för forskning och innovation (2008). Där hade humaniora ingen som helst roll att spela. Men humaniora kan spela en roll och få effekter. Vår tids stora utmaningar kräver kunskaper om de mänskliga aspekterna, inte minst i ett samhällsklimat som verkar uppslukat av rätt enkla mått på framgång. Och inte ser det heller alltför lovande ut inför nästa forskningsproposition; om sammansättningen av den nya forskningsberedningen kan vara vägledande. Jag skådar inte enda humanist, men hoppas naturligtvis att beredningens kloka och vidsynta ledamöter – naturvetare, tekniker, medicinare, forskningsfinansiärer, rektorer, företagare och samhällsvetare – kan tänka stort… också om humaniora.

Det förväntas av alla universitetsledningar att de ska kommentera en liten rapport från några ekonomer knutna till intresseorganisationen Svenskt Näringsliv: Konsten att strula till ett liv: Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete. Själv har jag känt mig rätt ovillig att göra det, innan jag läst rapporten. Den är inte så lång, 33 sidor plus två färggranna omslagssidor. Men jag har ju tagit semester och uppkopplingen i Nordansjö, där jag befinner mig, gör att det tar oceaner med tid att ladda ner denna unisont sönderkritiserade skrift. Men nu är det gjort och jag har läst. Här finns en massa stolligheter och bildningsfientliga sekvenser, men också en del vettiga iakttagelser. En av dessa handlar om alla ungdomar som nu läser på högskolan, men som egentligen vill börja jobba. Det är nog inte bra, vare sig för ungdomarna eller för högskolan om just den ska fungera som samhällets primära arbetslöshetsbuffert. Ungdomsarbetslösheten håller på att bli ett rent strukturellt problem i många europeiska länder. Rapportens rekommenderade lösningsförslag förhåller jag mig däremot skeptisk till.

Själv är jag ett utmärkt exempel på hur man kan strula till ett liv. Jag började läsa på universitetet när jag var 23 år – allt för sent tycker rapportförfattarna. Sedan gjorde jag ett avbrott i mina studier för att arbeta och allt för sent började jag forskarutbildning i idéhistoria, ett ämne som i sig var härligt struligt. Så disputerade jag vid 39 års ålder och blev inte professor förrän jag var 49. Ur ett strikt ekonomistiskt perspektiv är väl detta att strula till ett liv. Men ur mitt perspektiv var det ett helt igenom rationellt val. Jag fick ett arbete som också var mitt liv, även om det kanske var struligt och lite ”oekonomiskt”.

Studenter läser för mycket kurser som inte leder fram till ett arbete och de finns inom humaniora och konst, läser jag i rapporten. Många är de studenter från tekniska, naturvetenskapliga och medicinska utbildningar som läser dessa kurser för att få bredare perspektiv på vetenskap, kultur och samhälle. Det ska vi inte beklaga, utan uppmuntra. Vi ska inte heller ondgöra oss över de humanistiska studenterna som får kunskaper om företeelser som idag formar vårt samhälle. Svenskt Näringsliv borde vara kloka nog att inse att dagens näringsliv inte enbart bygger på stål och betong.

Det regnar, men sommaren fortsätter.

1946 intervjuades Albert Einstein i New York Times Magazine. Där framhöll han hur viktigt det var att vetenskaplig kunskap spreds ”på torget”. Utan kännedom om vetenskapens resultat kan inte medborgarna bli informerade beslutsfattare. Den gången var det atomenergins användning det handlade om. Frågan var allt för viktig för att delegeras till den vetenskapliga, ekonomiska eller politiska eliten, ansåg Einstein. För honom handlade populärvetenskap om demokrati.

Men det är få forskare som syns i medierna eller är aktiva som populärvetenskapliga författare nuförtiden. En internationell studie visade nyligen att hälften av alla populärvetenskapliga artiklar skrevs av 3 % av forskarna. Däremot var det hela 18 % som stod för hälften av den vetenskapliga publiceringen. Och så kanske det bör vara. Det kan aldrig bli ett tvång för den enskilda forskaren att ägna sig åt popularisering eller samhällsdebatt. Däremot kan man tycka att den vetenskapliga bredden bland de mediala forskarna borde vara större. Vid Göteborgs universitet var sex av de tio forskarna som syntes mest i medierna under första kvartalet i år – statsvetare. Förutom rektorn var det bara 1 naturvetare bland dessa. ”Det finns inga patentmediciner för att motverka de starka krafter som tenderar att dra bort akademiska forskare från samhällsdebatten. Men ett första steg är att se problemet och få till stånd en öppen diskussion”, avslutade ekonomen Lars Calmfors en debattartikel i tidskriften Tvärsnitt.

För ett antal år sedan talades det om en Saganeffekt, efter den populäre astronomen Carl Sagan. Den postulerade att en forskares popularitet och publika aktivitet stod i omvänd proportion till dennes insatser inom vetenskapen. Påståendet var felaktigt då och det är felaktigt nu. De som publicerar sig mest i vetenskapliga publikationer är också de mest aktiva inom populärvetenskaplig publicering. Norska studier har visat att den vetenskapliga produktiviteten ligger 75 % högre för de som publicerat populärvetenskapliga artiklar och 60 % högre bland de som är närvarande i samhällsdebatten, än hos de som inte deltar i dessa aktiviteter. Så, det kanske inte är någon dum idé, trots allt, att som Einstein befinna sig på torget då och då.

… och nu sägs det snart bli sommar och semester. Jag tänker då passa på och läsa en och annan populärvetenskaplig bok om ett inte allt för välbekant ämnesområde.

Isaac Newton gjorde några av sina mest kända upptäckter i hemmet, eftersom pesten hindrade honom från att fortsätta studierna i Cambridge. Under sin tid på patentverket i Bern skrev Albert Einstein år 1905 fyra av sina mest kända vetenskapliga artiklar, varav en renderade honom ett Nobelpris. Den franske historikern Fernand Braudel sammanställde sin gigantiska studie Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid i ett fångläger i Tyskland vid början av 1940-talet. Ja, vad är en kreativ forskningsmiljö? Exemplen är belysande, men också lite missvisande. Naturligtvis var dessa tänkare beroende av miljöer, inspiratörer och sammanhang. Exemplen pekar också på att det är svårt att förutsäga i vilka miljöer kreativitet kan frodas.

Studier av moderna kreativa forskningsmiljöer, framförallt inom naturvetenskap och medicin, förmedlar dock några generella lärdomar. De flesta viktiga genombrott inom dessa vetenskapsområden tycks ske i rätt små forskargrupper, men med väl utvecklade kontaktnät och bra infrastruktur. Om man blandar forskare med, lagom, skilda erfarenheter och kunskaper lyckas man bättre än i homogena forskargrupper. Har man dessutom en långsiktig finansiering som bygger på ett väl grundat förtroende för forskarna, ökar chanserna till framgång. Under många år har forskningen snarast varit utsatt för ett rätt stort misstroende från forskningsfinansiärernas sida i stora delar av världen. Det här visar sig inte minst i den omfattande användningen av mätningar, utvärderingar och andra kontrollinstrument. I det systemet vågar forskarna inte ta några risker och kreativiteten blir lidande.

Men det är nog, trots allt, den stämning, det klimat, som råder i en forskargrupp som är den allra viktigaste faktorn för att kreativitet ska frodas. Det måste finnas frihet, glädje, respekt och en tillåtande anda för att man ska våga uttrycka nya idéer, men också vara trygg när man drabbas av kritik. I en forskningsmiljö där människorna inte har roligt finns inte heller kreativiteten. I allt detta spelar forskningsledare som själva är nyfikna, öppna och tillåtande en central roll.